onsdag 18 november 2015

Tur man är två

Efter att ha känt ett behov av att fixa mina fötter en längre tid, så gjorde jag slag i saken i söndags. Jag filade och klippte naglarna. En väldigt slarvig filning, men ändå. Sedan skulle jag föna håret och smörja in fossingarna var tanke. Men jag var helt slut. Att inte kunna smörja fötterna fick mig att bryta ihop. Som tur är så har jag ju en man. Han ryckte in och smorde, men håret det fick självtorka ihop med tårarna över energibristen och tingens ordning...........

söndag 15 november 2015

Svårt att skriva

Jag har en blogg om mitt textila intresse och jag skrev om min process att emigrera när jag gjorde det. Nu har jag den här om ME och varje gång tänker jag att folk söker sig ju till en viss blogg för att de vill läsa om just det ämnet och därför ska jag hålla mig till ämnet. Men det är så svårt att skriva om mina "små" problem ibland när det enda man vill är att få alla att fatta vad som pågår i världen. Få folk att sluta hata, stänga gränser och bara se problem och inte lösningar.

Har trots allt haft en natt med god sömn utan piller  vilket inte är det vanligaste. Och det behöver man sannerligen emellanåt. 
Jag insåg i fredags att det där med att slippa 2 MRundersökningar är bara att glömma. Då dök nämligen kallelsen till en av dom upp. Får väl bli väl med det......
Den veckan som kommer så ska jag på återbesök på Gottfrieskliniken och har för första gången sedan jag blev remitterad dit en telefontid med min läkare på VC. Ska bli intressant att höra hans tankar kring deras diagnos och fortsatt stöd till mig.

tisdag 10 november 2015

Då var det gjort

Det gick mycket bättre än jag trodde med rektoskopin idag. Jag har ju skjutit upp det här i flera år. Vet ju att man bör fixa fistlar, men jag har inte haft stora besvär av den och uppriktigt sagt så var jag så trött på hela vården efter att ha blivit utredd, röntgad, opererad och undersökt för oförklarig nervsmärta under sååå många år. Blev sjuk -97 och fick ordentlig hjälp och slapp springa hos läkare runt -04 tror jag. Jag fick lära mig självhypnos på Östra och trodde aldrig i min vildaste fantasi att jag skulle börja en ny vårdkarusell. 
Hur som helst; nu ska jag undersökas under sövning och göra en magnetröntgen. Det som står högst på agendan nu är att kontakta neurologen. Jag vet att han också vill skicka mig på MR och jag vill verkligen inte gå igenom två såna klaustrofobiska undersökningar. Men det kanske är att hoppas på för mycket att de ska samordna detta........
Nu är jag galet trött så nu blir det natten här.

måndag 9 november 2015

Lite nervös

Lite nervös inför morgondagens undersökning är jag allt. Jag ska göra en rektoskopi för att kolla upp en fistel. Har gjort det förut och det är ju inte enbart positivt att veta vad som väntar. Men det går ju fort.
 Det känns som om det är lite för många undersökningar och läkarbesök på en gång för tillfället. Den här remissen har legat hos kirurgen i 1 år så det är väl typiskt att dom kallar mig nu när neurologen håller på att utreda och remittera mig till olika undersökningar. I värsta fall fall så leder båda dessa utredningar till operation. Försöker att inte oroa mig för det i förväg, men det är ju lättare sagt än gjort. Snart är den här årslånga väntan över i alla fall.

söndag 8 november 2015

Känsligheten

Funderar mycket kring det här med gråtmildhet och känslighet. Jag har alltid haft nära till mina känslor .Ja, förutom en period då jag åt en massa mediciner som gjorde mig helt avtrubbad. Men de senaste åren känns det som om jag börjar gråta för allt och inget. Bara jag ser ett bröllop på tv så är det kört. Nu undrar jag så klart m det på något vis hänger ihop med ME:n. Är alla så? Eller är det för att man är så totalt utmattad så man orkar inte hålla något tillbaka?
Det här åren har det ju dessutom funnits så otroligt mycket att vara ledsen över. Varenda gång man ser på nyheterna om människor som flyr för sina liv, Palestinier som blir konstant kränkta och dödas. Nazister som spyr ut sitt hat. Känns som om jag mest gråter varje dag.......

torsdag 5 november 2015

Skräpdag

Idag så har jag ta mig tusan ont i varenda cell.Tänker att jag skriver ner det så att jag kan gå tillbaks och kolla nästa gång jag tror mig vara inbillningssjuk;)
Tycker inte att jag gjorde så  mycket igår, men tänker jag till så förstår jag ju att alla dessa småsaker blir ganska mycket i slutet på dagen. 
Så nu blir det soffhäng ett par timmar så att jag säkert orkar med min älskade kör ikväll.

onsdag 4 november 2015

Galen

Sedan jag fick min diagnos och började läsa om ME så går tankarna så klart runt, runt i huvudet. Ibland när jag förstår hur jobbigt många andra med diagnosen har du det så börjar jag tvivla. "Så ont har ju inte jag. Inte är jag så trött. Borde jag överhuvudtaget orka gå ut med hunden?" För att i nästa stund tänka på att jag har levt med kroniska smärtor i 18 år så jag har ju liksom inget smärtfritt liv att jämföra med. Kanske har jag blivit så van vid att ha ont så att det är mitt normaltillstånd? Den värk som ME:n medför kanske känns förhållandevis lite för mig? Sedan finns det ju så klart de dagar och stunder då jag också bara orkar ligga ner och faktiskt stunder då jag knappt orkar existera, men jag har nog en tendens att förtränga det väldigt fort. Och så är jag där igen och tänker; "det var nog inte så illa. Överdriver nog. Finns ens den här sjukdomen? Kanske är jag bara överkänslig och mesig?"
Blir galen!!!! Tänk om man bara kunde ta ett blodprov och få svar! Det var ju så många saker som jag inte kopplat ihop innan och som jag plötsligt blev klar över när jag var på Gottfriesmottagningen, Men nu när veckorna gått och jag har läst om sjukvårdens inställning till diagnosen så är det precis som om det smittar av sig på mig.........
Upp och ner, fram och tillbaka. Vet varken ut eller in. Kanske bäst att sova nu. Men jag kan ju nästan aldrig sova......Eller kanske kan jag det om jag bara inte tänker så förbannat mycket på hur jag mår och bara tar mig samman? Runt, runt går tankebanorna.......

måndag 2 november 2015

Vilken höst

Man får ju vara glad för det lilla......men det är ju inte så litet att få uppleva en sådan här fin höst. På något vis blir det lättare att stå ut med krämpor när man är omgiven av skönhet och det är vi sannerligen . (Och hos mig spökar det tydligen för precis just nu så slogs radion av. Fattar ingenting!? )Åter till hösten. Väldigt lite regn och ovanligt lite vind för att vara i Göteborg. Och jag älskar att gå genom prasslande lövhögar. Särskilt nu när jag inte behöver kratta ihop dom själv:)
Hundpromenaderna blir ju definitivt roligare också. Nackdelen med hösten är ju att det är mörkt på kvällspromenaderna och hunden är ju mörk också, så inte alltid lätt att se den lille busen. När jag och en vän var ute med hundarna i lördags kväll så såg nog inte vovven så bra heller för rätt som det var så hörde vi ett plums. Han hade sprungit ut på en sten vid dammen vi passerade och antagligen bara sprungit rakt ut i vattnet. Han försökte ta sig upp samma väg, men det var för högt. Men vi hörde hittade honom direkt och jag fick lyfta upp honom med hjälp av selen.
Fatta hur han luktade efter en tur i en grund, dyig damm. För säkerhets skull rullade han runt ett par varv på den jordiga stigen också. 

lördag 31 oktober 2015

Skitnatt

Hur kan man ha ont överallt samtidigt?! Höll på att bli galen i natt. Tog 2 tramadol och började må illa. Inte försvann smärtan heller. Somna är ju inte att tänka på heller, så det fick bli insomningstablett till slut.
Och nu sitter jag här och mår illa och känner mig inte alls utsövd. Försöker hålla humöret uppe , men det är definitivt svårare sådana här dagar. Som tur är står inget viktigt på schemat. Får väl ligga i soffan och ta det lugnt och kanske sticka ett par varv.

onsdag 28 oktober 2015

Blev helt mållös

Satte mig vid datorn för att skriva om mitt dagsläge här men läste först lite andra bloggar och blev helt chockad över vad jag läste på  http://mittlivmedme.blogg.se/. Tappade tråden alldeles och ber om att få återkomma vid annat tillfälle.

måndag 26 oktober 2015

Förvånansvärt pigg

Igår så var hunden och jag iväg och gick poängpromenad och busade i skogen i ungefär en timme. Det tar en stund att resa till skogen och även hem och min rygg protesterar ofta efter dessa bussturer. Och det gör den idag med  Men det är inte så mycket mer än det och det är ju underbart. 
Jag har varit i ateljén och försökt få nån slags överblick vad gäller materialtillgången. Blir ju så lätt att man samlar på sig för mycket. Nu har jag dessutom sagt upp mitt kontrakt med ateljékollektivet och ska flytta ut om 6 månader och känner att jag behöver veta hur mycket det är att flytta på. Cirka hälften av grejerna blev igenomgågna innan energin helt abrupt tog slut.
Det jag hann med var tygerna och jag känner mig nöjd med det. Alla band, knappar, trådrullar och tusen andra saker får jag ta itu med en annan dag och det är ju ingen panik med det.
Nu får jag försöka hitta en annan plats som passar mig bättre. Jag vill ju fortsätta tillverka och sälja aktivitetskuddar och även sy till mig själv. Då vi bor i en tvåa så kan vi ju inte få plats med det här hemma och jag vill absolut inte flytta nu när vi fått världens finaste uteplats. Men jag känner mig väldigt trygg i att allt ordnar sig på bästa sätt om man bara är positivt inställd.

Ikväll står äldsta barnet med sambo på schemat. Ska bli mysigt att få krama dom och tjöta lite. Men först ska jag tydligen ut med hunden. Han sitter i detta nu precis nedanför på golvet och verkligen stirrar på mig. Emellanåt grymtar han också. Får undersöka vad han vill.

fredag 23 oktober 2015

Det är mycket nu

Förutom att jag fått MEdiagnosen så håller neurologen på att utreda mina till stor del känsellösa fötter. En del i det är att mäta hur snabbt signalerna går i mina nervbanor. Detta gjorde jag igår och det var ju inte helt behagligt att få ström skickad igenom benen kan jag säga. Som grädde på moset så låg en kallelse till Kirurgen på Östra.  Där ska jag genomgå en rektoskopi för att kolla upp om jag behöver operera en fistel jag haft ett tag.
Men nu fokuserar vi på att solen skiner, maken är hemma hela helgen, jag är nyklippt och hunden lika go som alltid.
Trevlig helg.

tisdag 20 oktober 2015

Att omvärdera

Den senaste tiden av mitt liv har jag fått omdefiniera mycket om vem jag är. Jag har alltid varit en morgonmänniska, men det är jag ju inte nu när man inte får sova på nätterna. Konstigt för mig , men även för min omgivning som är vana vid att jag är uppe i ottan. Har alltid varit snabb i både handling och tanke också vilket inte riktigt stämmer längre heller:)
Förutom att fundera på vem jag blivit, så funderar jag mycket på hur jag ska göra med mitt liv. Ska jag ha kvar min ateljéplats? Är tiden jag orkar spendera där värd resorna dit och föreningsarbetet som följer med att vara där?
På tal om ateljén; kolla vad jag fyndade idag
 Underbart, oanvänt tyg från 50-talet ungefär. Mjukt och skönt och såpass mycket så att det kommer att räcka till en klänning.
Jag funderar mycket på våra semesterplaner också. De får nog omvärderas också. Tanken sedan 2 år tillbaka är att vi ska till USA. Trodde ju att jag skulle blivit frisk tills nu. Men jag förstår att jag antagligen kommer må skit av att resa så långt. Får fundera ett tag på det.

söndag 18 oktober 2015

Orka

Hur mycket elände får plats i huvudet och själen? Folk som bränner flyktingförläggningar och hatar. Frustrerade och förnedrade palistinier och ett nytt hemskt krig mot dom känns skrämmande nära.......
Att som grädde på moset förstå att Gottfries hotas med nedläggning........ Drar nu täcket över huvudet och hoppas blåögd som jag är att jag ska vakna till en bättre värld.....

fredag 16 oktober 2015

Energigivare

På torsdagar är det körsång på schemat för mig. Jösses vad jag må bra av det! Förra gången mådde jag för dåligt och var kass i magen så nu var det så efterlängtat. Vi är 30 glada amatörer som har jättekul. De flesta har bara en gemensam nämnare och det är kvinnan som startat upp kören.
Igår var jag helt slut i kroppen när jag kom hem därifrån. Men själen var så pigg och glad så det gjorde ingenting:)
Och nu är själen glad igen efter att vi helt plötsligt fick äran att hänga med vår fyraåriga granne en stund ikväll. Nu fattas ju bara att få se Winnerbäck sjunga i Skavlan så kan jag somna med ett leende sen. 

tisdag 13 oktober 2015

De fina dagarna

Det finns ju fina dagar också. Dagar som den här. Dagar då det händer saker som gör att man nästa glömmer att det gör ont lite varstans. 
Då man äter superlyxig äpplekaka fullständigt dränkt i vaniljvisp tillsammans med sin mamma som man inte träffat på cirka 6 veckor. Man får sålt några av produkterna som man tillverkat i sitt lilla företag. Det ringer vänner som man saknat att prata med.

och så orkar man gå ut med bästa hunden och träffa andra hundar.

söndag 11 oktober 2015

Paniken

Vad gör andra med kroniska sjukdomar för att inte gripas av panik vid tanken på att varje dag ska vara smärtfylld och begränsad.......Än så länge så har jag lyckats hålla ihop hyfsat, men vissa dagar så är jag sååå rädd för att paniken ska ta över att jag knappt vågar andas, Och det sammanfaller ju så klart med att man mår som sämst. Tanken på att man har cirka ett halvt liv kvar och att många av dagarna i livet ska man ha så ont att man knappt orkar stå upp. Det känns som  om man har gått genom en mangel och att man kommer falla i bitar om man rör sig........Man är för trött för att resa sig och stoppa i sig värktabletten som man vet knappt kommer att göra skillnad. Man kan dessutom inte be någon annan hämta den för  hjärnan vägrar komma ihåg vad den heter.....

torsdag 8 oktober 2015

Bra investering

Man behöver ju lite verktyg för att klara vardagen med den här diagnosen. En av mina bättre investeringar är den här
Vi köpte denna whiteboard som även är magnetisk när vi flyttade vid årsskiftet. Innan hängde allt på kylskåpet och jag hann glömma på vägen ut vad det var jag skulle göra. Den här hänger precis vid ytterdörren och är det sista jag ser innan jag går ut. Sparar papper också eftersom jag tar ett foto med mobilen på inköpslistan som är uppskriven här:) Det är ju verkligen så att om jag inte gör saker på en ggång eller skriver upp det här så trillar det genast ur hjärnan.

tisdag 6 oktober 2015

Måndagsexemplar?

Jag känner mig verkligen som ett sådant. Som om man slängde ihop mig lite hafsigt. Vill ju knappt prata om var man  har ont och andra symtom för det är så många så folk tror väl att man är tokig.....
Idag känner jag mig extra hophafsad efter besök hos neurologen som utreder mina känslolösa fötter och om de kanske gör att jag ramlar. Förutom lite rynk på näsan åt MEdiagnosen så fick jag veta att jag kanske har nåt som heter spinal stenos. Detta ger värk och känslobortfall i benen. Han berättade då han kollade mina röntgenbilder att jag inte heller såg ut som alla andra i ländryggen. Fattas en kota liksom då den längst ner har växt ihop med svanskotan. 
Nu blir det att utreda vidare ......

måndag 5 oktober 2015

Men vänta lite nu.......

Såååå lätt man faller tillbaks. Efter en lung helg med väldigt lite aktivitet så ville jag "kosta" på mig ett par timmar i min syateljé idag. Promenerade i 20 minuter, åkte spårvagn, promenerade lite igen. Väl där sydde jag om en stickad filt jag fyndat på rea till en poncho och det var vad jag förutsatt att göra. Men när jag ändå var där så kan man väl sy sig en klänning? Det tog ju sin lilla stund och jag fick lie bråttom iväg för att maken skulle till jobbet och jag ville ju inte att hunden skulle vara ensam för länge.
Skulle bara in en kort sväng på Hemköp på hemvägen då jag köpt Naanbröd där i helgen som hade gått ut den 1/9. Trodde jag; det var ju för sjutton tillverkat då!!! Skithjärna!! Hade ju kollat 3 gånger för att vara säker på att jag inte läste fel. För att jag inte skulle ha gått i "onödan" så gick jag in och skulle bara kolla veckans annonsvaror. Det slutade så klart att jag handlade alldeles för mycket och alldeles för tungt. Nu sitter jag äntligen i soffan och håller alla tummar för att detta inte ska göra att jag får ett bakslag ikväll eller imorgon.

söndag 4 oktober 2015

Tänker nog för mycket

Känner mig väldigt trött idag fast jag inte gjort särskilt mycket de senaste dagarna. Tror att jag lägger alldeles för mycket tid på att tänka på hur framtiden kanske blir och på att se samband och förklaringar på saker som hänt med min kropp de senaste åren.

Något som blir väldigt tydligt i ljuset av diagnosen är att hjärnan blir trött och funkar mycket sämre i samma takt som kroppen. I helgen så har det varit väldigt svårt att hitta ord och vid flera tillfällen säger jag nåt helt annat än det jag ville säga. Jag skulle t.ex ta fram en ny tub med handkräm och säger; "vänta lite, jag ska bara ta fram en cigarett". Vad kom det ifrån liksom? Röker ju inte ens...

Ett tydligt tecken på att jag gjort mer än jag klarar av är att jag börjar må illa, bli yr och måste lägga mig ner för att det ska bli bättre. Fick ett sådant "anfall" när jag var ute och gick med hunden i torsdags och var rädd för att ramla igen.

För att tänka lite mindre på sjukdomen går jag ut mycket och njuter av höstens alla färger och dofter.
Det här är väl inte den vanligaste blomma att hitta i oktober precis.

lördag 3 oktober 2015

Skitdag

Ont, trött och snubblande. Ingen vidare dag . I huvudet snurrar tankar om hur det kommer att gå med läkarkontakter i framtiden  efter att ha läst på bloggen mitt liv med ME. Jag hade bestämt mig för att lista mig på en annan VC eftersom den jag går på är full av oempatiska läkare. Men jag förstår ju nu att det inte är så enkelt. Verkar ju vara samma elände och motstånd överallt. Blir trött bara av att tänka på det. Har försökt låta bli och klappat mycket på goa vovvar istället.

onsdag 30 september 2015

Tappade trådar

Gick till frysen när jag steg upp efter att ha gett upp tanken på att sova mer, då det inte funkat något vidare sedan 3-tiden inatt. Skulle tina upp bröd till min frukost. Nu när jag ska äta så finns det inget bröd. Hittade inte det bröd jag ville ha och fick syn på hundmaten och tog upp den och glömde brödet. Så är det hela tiden och man kan ju bli galen för mindre!!!! Undrar hur många gånger jag har skällt på min stackars oskyldige man då jag tappat tråden och gjort nåt galet utan att fatta att det är jag som är helt fylld med gröt i huvudet? Det är ju bra att vi båda nu vet att det är en del av ME.

Upp och ner

Känns väldigt mycket bättre rent smärtmässigt just för tillfället och jag antar att det är för att jag har tvärnitat på ansträngningsfronten. Gör verkligen bara det jag måste och känner att jag orkar med. Har ju självklart ont och särskilt i ryggen och under mina fötter, men inte så att jag gråter på kvällarna. Gråter gör jag desto mer om någon som jag inte ännu har berättat för frågar hur jag mår. Jättejobbigt att berätta att det är kroniskt och att över huvud taget berätta hur jag egentligen mår och har mått under lång tid. Innan har jag bara sagt att jag har ont. Har nog varit lite rädd för att folk ska tycka man är gnällig och konstig med alla dessa symtom.
En jobbig grej är att jag ramlar väldigt lätt. Har inte riktigt förstått hur det kommer sig än. Neurologen har konstaterat att min balans är dålig. Antagligen på grund av känslobortfall på stora delar av mina fötter. Men är det en del av ME:n? Vi får se. Eller blir jag kanske yr och det är därför jag ramlar? Senaste luftfärden var i söndags och så här ser delar av mig ut efter det.
Man blir ju lite begränsad i vart man väljer att ta sina hundpromenader. Jag ser till att alltid ta med mobilen och så går jag på vägar som jag vet att en del andra människor rör sig på. Vore ju inte kul att bli liggandes i nån skog och inte kunna förklara exakt var man är om man behöver ringa efter hjälp. På kvällarna går jag extra försiktigt inomhus också. Fick utskrivet Versatis som är ett plåster med lidokain och är tänkt att lindra smärtan under fötterna. Men det blir halt med plåster under hela fotsulorna. Får väl sitta still :)
I morgon är det dags för min andra B12 injektion. Då jag saknar all respekt för folket på min VC och vill ha så lite som möjligt med dom att göra ,så sticker jag mig själv.

tisdag 29 september 2015

Äntligen!!!

Äntligen slipper jag känna mig lat och otränad. Det är väl kanske det enda som för tillfället känns positivt med den här skitdiagnosen. Nu kan jag lägga mig och vila utan att lyssna på min lilla "Luther" som säger att jag borde göra lite nytta. Men det tar tid att lära om. Ofta har jag någon slags idé om hur mycket som ska göras på en gång; ska man putsa fönster så kan man lika gärna putsa alla på en gång, älskar att se botten i strykhögen, om man har värmt upp ugnen så kan man lika gärna baka en kaka när maten tas ut osv. 
Men idag så strök jag bara det jag orkade mellan vändandet av muslin (hur gör man ett tyskt y?!) som rostades i ugnen. Dessutom försökte jag att vara mindre "kan själv" och bad maken plocka in och ut plåten ur ugnen de flesta gångerna. Energin ska användas till att vara ute med vovven och hans kompis nr det är så här ljuvliga höstdagar. Stryka hinns ju med när det regnar.
Så här söt var han förra hösten min fina kompis

Vägen till diagnos

Hur länge jag faktiskt har haft ME vet jag inte. Det väcks nya tankar och jag ser nya samband med gamla händelser hela tiden. Men jag tänkte skriva ner hur det kom sig att jag sökte hjälp just nu.
Jag hade länge tänkt att jag att var i dålig form. Var ju liksom alltid trött och kände mig kass.
 Så i januari 2014 slutade jag att röka. Förutom att jag trodde att jag skulle få bättre ork så motiverades jag av att vi hade köpt en valp, som dels skulle kosta en del varje månad,men framför allt skulle kräva att jag orkade med långa promenader i framtiden.
Inte blev jag piggare av det. Men jag körde på min stackars kropp ännu mer. "det kommer, måste bara röra mer mig".  Tackade till och med ja till att jobba extra hos en kompis ett par dagar i veckan. Det gick ju, men tiden jag inte spenderade med att jobba så orkade jag ingenting. Grät av trötthet när jag kom hem.Tror att jag till slut började så sakteliga inse att något verkligen inte stämde.
Då jag har en lång sjukdomstid och många läkarkontakter bakom mig på grund av nervsmärtor i buken och är löjligt trött på det, så drar man sig för att söka hjälp.
När mina fötter började värka sjukt mycket i maj 2014 så började jag att söka hjälp dock. Det kändes som en konkret sak som skulle tas på allvar och då är det lättare att ta kontakt med vården.
För att göra en lång historia kort; jag sökte till min VC och fick träffa läkare nummer 1. Han var stressad och tog mig inte på särskilt stort allvar. Hem och gråta och köra på och tänka att man är bara överkänslig, gnällig och lat.
Ett tag senare sökte jag akut för en infekterad fistel och läkare nummer 2 som jag träffade då verkade väldigt bra. Glad i hågen och med nytt mod beställde jag en ny tid för fötterna hos denne. När det väl var dags för besöket ett par månader senare var jag helt slut efter att inte ha sovit bra på evigheter, värk som nu även satt i benen och en allmän känsla av att må pyton. Väl där bröt jag ihop. Hon säger på en gång "nu har du ju sökt för fötterna. Det andra har väl inte jag tid med?!" Hon säger till mig att jag måste boka en särskild utredningstid. Mellan tårarna frågar jag henne om det kommer innebära att jag ska vänta i ytterligare flera månader på hjälp. "Du hävdar ju att du har haft ont i flera år så det kan väl inte spela så stor roll?" svarar hon.
Till sist träffar jag läkare nummer 3 som inte vet vad han ska göra. Får åtminstone med mycket krångel smärtlindrande och insomningstabletter att ta till vid behov och till sist remisser skickade till en neurolog och till Gottfrieskliniken som forskar om fibromyalgi och ME.
Har varit hos båda vid 1 tillfälle och ska tillbaks till neurologen i nästa vecka och till Gottfrieskliniken om 2 månader. På båda dessa ställen hade man tid att lyssna och att försöka hjälpa mig. Neurologen har jag än så länge bara pratat med om mina fötter som förlorar mer och mer känsel. När jag sedan kom till Gottfries och de kom fram till att jag har ME så funderar jag på om fötterna är en del av det. Får prata vidare med neurologen.

måndag 28 september 2015

Fortfarande i chock

Så är det nog. Har inte riktigt smält vad läkaren på Gottfrieskliniken diagnosticerade mig med. Myalgisk Encefalomyelit heter sjukdomen och förkortas ME. Här är en sida med mer information som jag tycker är bra. 
Känner att jag har ett stort behov av att ventilera mina tankar om kring det här och valet föll på att skriva en blogg. Dels tycker jag fortfarande att det är svårt att prata med folk om det utan att börja gråta. Kanske någon dessutom kan nytta och glädje av det jag skriver när de söker kunskap om att leva med ME.
Imorgon så ska jag försöka skriva ihop ett inlägg om vägen fram till diagnosen.