Äntligen slipper jag känna mig lat och otränad. Det är väl kanske det enda som för tillfället känns positivt med den här skitdiagnosen. Nu kan jag lägga mig och vila utan att lyssna på min lilla "Luther" som säger att jag borde göra lite nytta. Men det tar tid att lära om. Ofta har jag någon slags idé om hur mycket som ska göras på en gång; ska man putsa fönster så kan man lika gärna putsa alla på en gång, älskar att se botten i strykhögen, om man har värmt upp ugnen så kan man lika gärna baka en kaka när maten tas ut osv.
Men idag så strök jag bara det jag orkade mellan vändandet av muslin (hur gör man ett tyskt y?!) som rostades i ugnen. Dessutom försökte jag att vara mindre "kan själv" och bad maken plocka in och ut plåten ur ugnen de flesta gångerna. Energin ska användas till att vara ute med vovven och hans kompis nr det är så här ljuvliga höstdagar. Stryka hinns ju med när det regnar.
Så här söt var han förra hösten min fina kompis
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar