Vägen till diagnos

Hur länge jag faktiskt har haft ME vet jag inte. Det väcks nya tankar och jag ser nya samband med gamla händelser hela tiden. Men jag tänkte skriva ner hur det kom sig att jag sökte hjälp just nu.

Jag hade länge tänkt att jag att var i dålig form. Var ju liksom alltid trött och kände mig kass.

 Så i januari 2014 slutade jag att röka. Förutom att jag trodde att jag skulle få bättre ork så motiverades jag av att vi hade köpt en valp, som dels skulle kosta en del varje månad,men framför allt skulle kräva att jag orkade med långa promenader i framtiden.

Inte blev jag piggare av det. Men jag körde på min stackars kropp ännu mer. "det kommer, måste bara röra mer mig".  Tackade till och med ja till att jobba extra hos en kompis ett par dagar i veckan. Det gick ju, men tiden jag inte spenderade med att jobba så orkade jag ingenting. Grät av trötthet när jag kom hem.Tror att jag till slut började så sakteliga inse att något verkligen inte stämde.

Då jag har en lång sjukdomstid och många läkarkontakter bakom mig på grund av nervsmärtor i buken och är löjligt trött på det, så drar man sig för att söka hjälp.

När mina fötter började värka sjukt mycket i maj 2014 så började jag att söka hjälp dock. Det kändes som en konkret sak som skulle tas på allvar och då är det lättare att ta kontakt med vården.

För att göra en lång historia kort; jag sökte till min VC och fick träffa läkare nummer 1. Han var stressad och tog mig inte på särskilt stort allvar. Hem och gråta och köra på och tänka att man är bara överkänslig, gnällig och lat.

Ett tag senare sökte jag akut för en infekterad fistel och läkare nummer 2 som jag träffade då verkade väldigt bra. Glad i hågen och med nytt mod beställde jag en ny tid för fötterna hos denne. När det väl var dags för besöket ett par månader senare var jag helt slut efter att inte ha sovit bra på evigheter, värk som nu även satt i benen och en allmän känsla av att må pyton. Väl där bröt jag ihop. Hon säger på en gång "nu har du ju sökt för fötterna. Det andra har väl inte jag tid med?!" Hon säger till mig att jag måste boka en särskild utredningstid. Mellan tårarna frågar jag henne om det kommer innebära att jag ska vänta i ytterligare flera månader på hjälp. "Du hävdar ju att du har haft ont i flera år så det kan väl inte spela så stor roll?" svarar hon.
Till sist träffar jag läkare nummer 3 som inte vet vad han ska göra. Får åtminstone med mycket krångel smärtlindrande och insomningstabletter att ta till vid behov och till sist remisser skickade till en neurolog och till Gottfrieskliniken som forskar om fibromyalgi och ME.
Har varit hos båda vid 1 tillfälle och ska tillbaks till neurologen i nästa vecka och till Gottfrieskliniken om 2 månader. På båda dessa ställen hade man tid att lyssna och att försöka hjälpa mig. Neurologen har jag än så länge bara pratat med om mina fötter som förlorar mer och mer känsel. När jag sedan kom till Gottfries och de kom fram till att jag har ME så funderar jag på om fötterna är en del av det. Får prata vidare med neurologen.