onsdag 18 november 2015

Tur man är två

Efter att ha känt ett behov av att fixa mina fötter en längre tid, så gjorde jag slag i saken i söndags. Jag filade och klippte naglarna. En väldigt slarvig filning, men ändå. Sedan skulle jag föna håret och smörja in fossingarna var tanke. Men jag var helt slut. Att inte kunna smörja fötterna fick mig att bryta ihop. Som tur är så har jag ju en man. Han ryckte in och smorde, men håret det fick självtorka ihop med tårarna över energibristen och tingens ordning...........

söndag 15 november 2015

Svårt att skriva

Jag har en blogg om mitt textila intresse och jag skrev om min process att emigrera när jag gjorde det. Nu har jag den här om ME och varje gång tänker jag att folk söker sig ju till en viss blogg för att de vill läsa om just det ämnet och därför ska jag hålla mig till ämnet. Men det är så svårt att skriva om mina "små" problem ibland när det enda man vill är att få alla att fatta vad som pågår i världen. Få folk att sluta hata, stänga gränser och bara se problem och inte lösningar.

Har trots allt haft en natt med god sömn utan piller  vilket inte är det vanligaste. Och det behöver man sannerligen emellanåt. 
Jag insåg i fredags att det där med att slippa 2 MRundersökningar är bara att glömma. Då dök nämligen kallelsen till en av dom upp. Får väl bli väl med det......
Den veckan som kommer så ska jag på återbesök på Gottfrieskliniken och har för första gången sedan jag blev remitterad dit en telefontid med min läkare på VC. Ska bli intressant att höra hans tankar kring deras diagnos och fortsatt stöd till mig.

tisdag 10 november 2015

Då var det gjort

Det gick mycket bättre än jag trodde med rektoskopin idag. Jag har ju skjutit upp det här i flera år. Vet ju att man bör fixa fistlar, men jag har inte haft stora besvär av den och uppriktigt sagt så var jag så trött på hela vården efter att ha blivit utredd, röntgad, opererad och undersökt för oförklarig nervsmärta under sååå många år. Blev sjuk -97 och fick ordentlig hjälp och slapp springa hos läkare runt -04 tror jag. Jag fick lära mig självhypnos på Östra och trodde aldrig i min vildaste fantasi att jag skulle börja en ny vårdkarusell. 
Hur som helst; nu ska jag undersökas under sövning och göra en magnetröntgen. Det som står högst på agendan nu är att kontakta neurologen. Jag vet att han också vill skicka mig på MR och jag vill verkligen inte gå igenom två såna klaustrofobiska undersökningar. Men det kanske är att hoppas på för mycket att de ska samordna detta........
Nu är jag galet trött så nu blir det natten här.

måndag 9 november 2015

Lite nervös

Lite nervös inför morgondagens undersökning är jag allt. Jag ska göra en rektoskopi för att kolla upp en fistel. Har gjort det förut och det är ju inte enbart positivt att veta vad som väntar. Men det går ju fort.
 Det känns som om det är lite för många undersökningar och läkarbesök på en gång för tillfället. Den här remissen har legat hos kirurgen i 1 år så det är väl typiskt att dom kallar mig nu när neurologen håller på att utreda och remittera mig till olika undersökningar. I värsta fall fall så leder båda dessa utredningar till operation. Försöker att inte oroa mig för det i förväg, men det är ju lättare sagt än gjort. Snart är den här årslånga väntan över i alla fall.

söndag 8 november 2015

Känsligheten

Funderar mycket kring det här med gråtmildhet och känslighet. Jag har alltid haft nära till mina känslor .Ja, förutom en period då jag åt en massa mediciner som gjorde mig helt avtrubbad. Men de senaste åren känns det som om jag börjar gråta för allt och inget. Bara jag ser ett bröllop på tv så är det kört. Nu undrar jag så klart m det på något vis hänger ihop med ME:n. Är alla så? Eller är det för att man är så totalt utmattad så man orkar inte hålla något tillbaka?
Det här åren har det ju dessutom funnits så otroligt mycket att vara ledsen över. Varenda gång man ser på nyheterna om människor som flyr för sina liv, Palestinier som blir konstant kränkta och dödas. Nazister som spyr ut sitt hat. Känns som om jag mest gråter varje dag.......

torsdag 5 november 2015

Skräpdag

Idag så har jag ta mig tusan ont i varenda cell.Tänker att jag skriver ner det så att jag kan gå tillbaks och kolla nästa gång jag tror mig vara inbillningssjuk;)
Tycker inte att jag gjorde så  mycket igår, men tänker jag till så förstår jag ju att alla dessa småsaker blir ganska mycket i slutet på dagen. 
Så nu blir det soffhäng ett par timmar så att jag säkert orkar med min älskade kör ikväll.

onsdag 4 november 2015

Galen

Sedan jag fick min diagnos och började läsa om ME så går tankarna så klart runt, runt i huvudet. Ibland när jag förstår hur jobbigt många andra med diagnosen har du det så börjar jag tvivla. "Så ont har ju inte jag. Inte är jag så trött. Borde jag överhuvudtaget orka gå ut med hunden?" För att i nästa stund tänka på att jag har levt med kroniska smärtor i 18 år så jag har ju liksom inget smärtfritt liv att jämföra med. Kanske har jag blivit så van vid att ha ont så att det är mitt normaltillstånd? Den värk som ME:n medför kanske känns förhållandevis lite för mig? Sedan finns det ju så klart de dagar och stunder då jag också bara orkar ligga ner och faktiskt stunder då jag knappt orkar existera, men jag har nog en tendens att förtränga det väldigt fort. Och så är jag där igen och tänker; "det var nog inte så illa. Överdriver nog. Finns ens den här sjukdomen? Kanske är jag bara överkänslig och mesig?"
Blir galen!!!! Tänk om man bara kunde ta ett blodprov och få svar! Det var ju så många saker som jag inte kopplat ihop innan och som jag plötsligt blev klar över när jag var på Gottfriesmottagningen, Men nu när veckorna gått och jag har läst om sjukvårdens inställning till diagnosen så är det precis som om det smittar av sig på mig.........
Upp och ner, fram och tillbaka. Vet varken ut eller in. Kanske bäst att sova nu. Men jag kan ju nästan aldrig sova......Eller kanske kan jag det om jag bara inte tänker så förbannat mycket på hur jag mår och bara tar mig samman? Runt, runt går tankebanorna.......

måndag 2 november 2015

Vilken höst

Man får ju vara glad för det lilla......men det är ju inte så litet att få uppleva en sådan här fin höst. På något vis blir det lättare att stå ut med krämpor när man är omgiven av skönhet och det är vi sannerligen . (Och hos mig spökar det tydligen för precis just nu så slogs radion av. Fattar ingenting!? )Åter till hösten. Väldigt lite regn och ovanligt lite vind för att vara i Göteborg. Och jag älskar att gå genom prasslande lövhögar. Särskilt nu när jag inte behöver kratta ihop dom själv:)
Hundpromenaderna blir ju definitivt roligare också. Nackdelen med hösten är ju att det är mörkt på kvällspromenaderna och hunden är ju mörk också, så inte alltid lätt att se den lille busen. När jag och en vän var ute med hundarna i lördags kväll så såg nog inte vovven så bra heller för rätt som det var så hörde vi ett plums. Han hade sprungit ut på en sten vid dammen vi passerade och antagligen bara sprungit rakt ut i vattnet. Han försökte ta sig upp samma väg, men det var för högt. Men vi hörde hittade honom direkt och jag fick lyfta upp honom med hjälp av selen.
Fatta hur han luktade efter en tur i en grund, dyig damm. För säkerhets skull rullade han runt ett par varv på den jordiga stigen också.