Sedan jag fick min diagnos och började läsa om ME så går tankarna så klart runt, runt i huvudet. Ibland när jag förstår hur jobbigt många andra med diagnosen har du det så börjar jag tvivla. "Så ont har ju inte jag. Inte är jag så trött. Borde jag överhuvudtaget orka gå ut med hunden?" För att i nästa stund tänka på att jag har levt med kroniska smärtor i 18 år så jag har ju liksom inget smärtfritt liv att jämföra med. Kanske har jag blivit så van vid att ha ont så att det är mitt normaltillstånd? Den värk som ME:n medför kanske känns förhållandevis lite för mig? Sedan finns det ju så klart de dagar och stunder då jag också bara orkar ligga ner och faktiskt stunder då jag knappt orkar existera, men jag har nog en tendens att förtränga det väldigt fort. Och så är jag där igen och tänker; "det var nog inte så illa. Överdriver nog. Finns ens den här sjukdomen? Kanske är jag bara överkänslig och mesig?"
Blir galen!!!! Tänk om man bara kunde ta ett blodprov och få svar! Det var ju så många saker som jag inte kopplat ihop innan och som jag plötsligt blev klar över när jag var på Gottfriesmottagningen, Men nu när veckorna gått och jag har läst om sjukvårdens inställning till diagnosen så är det precis som om det smittar av sig på mig.........
Upp och ner, fram och tillbaka. Vet varken ut eller in. Kanske bäst att sova nu. Men jag kan ju nästan aldrig sova......Eller kanske kan jag det om jag bara inte tänker så förbannat mycket på hur jag mår och bara tar mig samman? Runt, runt går tankebanorna.......
Hej hitta in här från en annan blogg du hade kommenterat. Jag sitter själv här i mörkret kan inte sova av värk, så satte mig börja läsa lite bloggar, för på något vis finna tröst man inte är ensam i dessa tröttsamma smärtor som håller en vaken och som får en må så dåligt. Men jag ingen som deppar tänker lite som du att kanske inte är så farligt m.m. andra har det värre, man får rycka upp sig. I dag haft en ör jävlig dag hel enkelt, eller ja den var rolig men får lida av det nu, det förstår inte många, hur ska man få dem förså dem som inte har eller upplever såna här smärtor. jag ville bara lämna ett avtryck du verkar vara riktigt kämpe sluta aldrig kämpa!
SvaraRaderaDet är precis därför jag skriver; för att andra ska kunna känna igen sig och kanske förstå att de inte är ensam. Precis som jag gör vid en sån här kommentar. Den får mig att känna mig mindre "galen". Vi behöver verkligen varandra för att orka kämpa.Hoppas att din dag idag är bättre än gårdagen.
SvaraRaderaKram
Förstår precis hur du resonerar, hör min dotter säga samma saker. Men samtidigt är hon rädd att hon ska bli ännu sjukare om hon inte sköter sig med pacing osv.
SvaraRaderaOch det där med vården, det är klart att man blir orolig.Men nu rör det på sig ändå, media uppmärksammar sjukdomen och det finns handläggare på Försäkringskassan som är riktigt, riktigt bra. Förhoppningsvis kommer fler och fler läkare inse att de faktiskt måste sticka ut näsan utanför sitt lilla läkarrum och faktiskt uppdatera sina kunskaper - för forskning och utveckling går ju faktiskt framåt..
Ni som har ME och vi anhöriga är inte ensamma längre. Vi har varandra och det kommer fler och fler som lär sig.. :)
Kram